»Påven är argentinare, men Gud är brasilian«

 

"Påven är argentinare, men Gud är brasilian, sa Dilma när hon träffade den nye påven i Rom

När brasilianska affärsmän köpte upp stora delar av det argentinska näringslivet efter pesokraschen 2002 reagerade landets president och införde handelstullar mot Brasilien, trots att länderna ingår i samma frihandelsunion. Néstor Kirchner var förbannad på Lula da Silva som gjort en kometkarriär i världspolitiken. Kirchner gillade inte heller att Lula lobbade för att Johannes Paulus II:s efterträdare skulle bli en brasilianare.

”Om det finns en ledig post i WTO så vill Brasilien ha den. Finns det en ledig post i FN så vill Brasilien ha den och finns det en ledig post i FAO så vill Brasilien ha den. Nu vill de till och med ha en brasiliansk påve, sa Néstor Kirchner som dog i en hjärtinfarkt 2010.

I dag kan han trösta sig med att hans änka Cristina Kirchner, som tagit över driften av Argentina, fick uppleva revanschen när Latinamerikas första påve blev en argentinare. I förra veckan var jag i Buenos Aires och vandrade i den nye påvens fotspår för Aftonbladets räkning: ”Här är påvens mörka förflutna”, ”Helvetets portar väntar er!” och ”Levde i slum och fattigdom”. Under mitt besök lade jag även märke till något konstigt. På gågatan Calle Florída får du i dag åtta pesos för en dollar. Det är nästan dubbelt så mycket som den officiella växelkursen. En ny ekonomisk krasch är på ingång.

»Sådan är revolutionen«

Inflationen gör att exportörerna vill ha betalt i dollar

Majsmjöl har blivit ett slagträ i den venezolanska revolutionen. Här kommer en krönika jag skrev efter att ha lagt märke till något underligt i matbutiken Central Madeirenses i Caracas. Läs här.

Rapport från en begravning

Det har varit gratis att åka tunnelbana hela veckan i Caracas. ©Douglas Engle

I tisdags tog jag en öl på Pavão Azul i Copacabana med en kollega när nyhetsflashen om Chávez död kom. Kort efter ringde Aftonbladet och bad mig flyga till Caracas. ”Känner du till en bra fotograf som du kan ta med”, undrade redaktören. ”Ja, den bäste sitter här bredvid mig”, svarade jag. Dagen efter landade vi i Caracas. I fem dagar arbetade jag och Douglas Engle med att rapportera om begravningen av en av vår tids mest kontroversiella ledare. Vi gjorde videor, bildspel och rapporter till tajta deadlines under struliga omständigheter. Här kommer en del av rapporteringen: ”Det råder ett kontrollerat lugn”, ”Vet inte vad vi ska ta oss till nu” och ”Vi har stått här i 24 timmar”.

Till Sydsvenskan gjorde vi reportaget ”Starka känslor när Chávez begravs” och på planet till Caracas skrev jag denna krönikan ”Lite tråkigare utan Chávez”. Jag rapporterade också för Politiken i Danmark och skrev om vad som kommer att hända nu. Det har varit historiska dagar här i Caracas. I dag inleds valkampanjen som kommer att bestämma om det blir en fortsättning på Chávez tjugoåriga försök att göra Venezuela till en socialiststat. Vinner den före detta utrikesministern Nicolás Maduro eller oppositionsledaren Henrique Capriles? En sak är klar. Jag är nog snart tillbaka i Venezuela igen.

Lite tråkigare utan Chávez

 

En linbana från Caracas leder upp till nationalparken El Ávila, 2 740 meter över havet.

Det finns mycket sorgligt med Hugo Chávez – han var auktoritär, dyrkade militärmakt och var barnsligt lynnig. Men en sak var roligt – hans presskonferenser. Jag hade turen att vara med på två av dem. På den senare fick jag ställa en fråga. Över 300 journalister trängdes i pressalen på presidentpalatset Miraflores när jag undrade varför korruptionen i Venezuela inte minskat under hans styre. Chávez blev arg och tittade mig in i ögonen. Läs vad han svarade här.