Utan Alaska är USA mindre än Brasilien
Här kommer söndagens utrikeskrönika i HD som denna gång handlar om likheterna mellan Amerikas två största stater. Läs här.
6 augusti, 2011 14:08
4 kommentarer
Portugisiskan – en pikant krydda?
Surinamesiska och kreolfranskan i Franska Guyana känns mer pikant än portugisiskan
I förra veckan var jag med i Palmgren på P1 och pratade om utvecklingen i Brasilien tillsammans med Erik Jennische. I studion spelade Simone Moreno och hennes band Os lourinhos. Vi pratade om myterna och om politiken, om förberedelserna inför VM 2014 och om Dilma Rousseff. Det blev ett ganska bra samtal. Går att lyssna på här. Dagen efter pratade min käre korrekollega om spanskans olika dialekter i Latinamerika och beskrev portugisiskan ”som en pikant krydda på kontinenten”. Nej, portugisiskan är inte en pikant krydda. Det är det största språket i Sydamerika som pratas av 200 miljoner människor. Palmgren menade säkert inget illa med det, men det berättar en hel del om hur många ser på kontinenten. Brasilien är det där lilla udda, konstiga landet mitt på kontinenten, som råkar vara kontinentens supermakt.
22 juli, 2011 22:07
3 kommentarer
«Här finns ingen samba, tack och lov»
Längs den klassiska shoppinggatan Avenida São João hittar du denna entrén
Det går knappt att uttala de första stavelserna i Brasilien förrän folk associerar till samba. Det är sambafotboll, sambapolitik och sambastränder. Inget fel i det. Samba är ljuvligt. Men den musikstil i Brasilien som lockar flest miljoner till konserter är hårdrock. Det är därför inte så konstigt att Brasiliens största stad också har världens största hårdrocksvaruhus. Läs här i Sydsvenskan om Galeria do Rock och den brasilianska hårdrocksboomen som blivit en guldgruva för världens största hårdrocksband. Ladda ned som pdf.fil här och här.
1 juni, 2011 12:06
4 kommentarer
Att bryta ett tabu
"Om vi inte ens lyckas hålla säkerhetsfängelser knarkfria hur ska vi då lyckas med det i det öppna samhället?"
På fredag har dokumentären ”Quebrando o Tabu” (Att bryta ett tabu) världspremiär. Den tar upp en av vår tids med brinnande politiska frågor – hur ska världen agera efter att War on Drugs misslyckats. Dokumentären följer den präktige före detta brasilianske presidenten Fernando Henrique Cardoso, FHC, (1995 – 2002) på hans resa till Holland, Portugal, Schweiz, Colombia och USA för att leta exempel där avkriminalisering av droger lyckats. Det är som om Ingvar Carlsson skulle driva frågan om avkriminalisering i Sverige. FHC får bland annat medhåll av Bill Clinton och Jimmy Carter att världen bör satsa på förebyggande åtgärder i stället för att bekämpa ett krig som inte kan vinnas. I Brasilien jämförs filmen redan med Al Gores miljödokumentär ”En obekväm sanning”, men i Sverige är intresset än så länge svalt. Se trailern här, eller den engelska version här.
7 maj, 2011 23:05
Kommentera
”Brasilien upplever en underbar tid”
För att sluta göda drogkriget kräver konsumenterna att de ska få odla sin egen marijuana
Brasiliens före detta miljöminister, 59-årige Carlos Minc, var en av femtusen som deltog i årets Marijuanamarsch som gick längs strandpromenaden i Ipanema. Dagen till ära hade han klätt sig i en väst gjord av hampa.
– Brasilien upplever en underbar tid just nu. Först gav Högsta domstolen efter för homosexuellas rättigheter och sedan visade folkräkningen att antalet svarta och färgade är i majoritet i landet. Nu är det dags att vi även slutar diskriminera denna substans, sa han till O Globo.
Carlos Minc var miljöminister mellan 2008 och 2010 och är i dag ledamot i delstaten Rio de Janeiros lagstiftande församling. På åttiotalet var han med och bildade det brasilianska miljöpartiet Partido Verde. Marijuanamarschen genomförs varje år i Rio sedan 2002 och stöter ofta på problem med rättvisan. I år greps tre personer efter att de försökt klistra ett marijuanaklistermärken på en polismotorcykel.
30 april, 2011 16:04
9 kommentarer
Det saknas vita män i Brasilien
Vita blir allt färre i Brasilien
Den senaste folkräkningen presenterades i dag och visar att den vita befolkningen är i minoritet. Brasilien består nu av 52,3 procent svarta och färgade, medan den vita befolkningen halkat tillbaka till 47,7 procent. Nyheten presenteras i Folha de São Paulo med krigsrubriken ”Landet har blivit mindre vitt”. Rios största morgontidning, O Globo, visade nyheten med hjälp av en bild på svarta kvinnor i favelan med för många barn i famnen. Förutom att Brasilien blivit mer afrobrasilianskt så saknas det män. På hundra kvinnor går det 96 män. En av de städer där det finns mest kvinnor är Rio där det onödiga knarkkriget lett till att alltför många tonårspojkar dött i förtid.
20 mars, 2011 18:03
5 kommentarer
Obama trotsade apartheiden i Brasilien
När Obama citerade sångaren Jorge Ben Jor bröt jublet loss
Förväntningarna var högt ställda inför Obamas tal i Rio i dag. Det pratades om att han skulle hålla ett lika klassiskt tal som i Kairo och erkänna Brasilien som jämbördig part till USA. Talet skulle hållas på torget Cinelândia i centrum, där vänsterpartiet PT arrangerade sina klassiska demonstrationer på åttiotalet. Det väntades en publik på 20 000. Sedan hårdnade klimatet i och med bombningarna i Libyen. Talet flyttades in till operan vid torget. Endast 2 000 fick plats. Resten stod utanför kravallstaketen som ringade in hela operan med 300 meters fri skottzon för tårgasplutoner.
Talet han höll blev inte heller så klassiskt. Förvisso bekräftade han att förhållandet mellan Brasilien och USA inte längre är ”senior who talks to junior”, utan att Amerikas två mäktigaste stater numera är jämbördiga. Det mest intressanta var dock att kolla in publiken på operan. Normalt sett utgörs åhörarna av 98 procent vita. Nu när USA:s ambassad stod för inbjudningar blev salongen mer brasiliansk. Hälften vita, hälften svarta. Det är tragiskt att det ska krävas ett besök av Obama för att apartheiden i Brasilien ska upphöra för en dag. Här kan ni läsa vad BBC skrev om talet.
New York Times skrev också en intressant artikel där reportern kritiserade Obama för att än en gång ha missa tillfället att prata om hudfärg när han är i ett land där rasdiskriminering är omfattande. Läs här.
9 februari, 2011 23:02
2 kommentarer
Rekordlåg arbetslöshet i Brasilien
När Niemeyer snart går i pension behövs det fler arkitekter i Brasilien
Det rådet brist på arbetskraft i Brasilien. Framför allt är det arkitekter och byggnadsarbetare som behövs. Nöden är så stor att den brasilianska staten etablerat rekryteringskontor i Spanien, Portugal och England för att locka hit arbetslösa européer. I det aktuella numret av tidningen Arbetsmarknaden har jag skrivit om ett annat problem på den brasilianska arbetsmarknaden – den enorma informella sektorn som fått gro fritt på grund av ett sjukt skattsystem. Läs här.
13 januari, 2011 19:01
Kommentera
Ronaldinho i Rio
Någonstans på scen nedanför står Ronaldinho i bakvänd keps
Redan i taxin till Flamengos träningsanläggning i Gávea i Rio fattade man att supportrarna fått Ronaldinhofeber. Överfulla bussar, med supporters hängande på taken, trängde sig genom trafikstockningarna. Väl på plats rev otåliga supporters ned stålporten in till gräsplanen. På presskonferensen efteråt blev jag utbuad för att jag frågade Ronaldinho om han inte kommer att sakna Ibrahimovic och Milan. Jag försökte skapa en länk mellan Ronaldinho och svenska läsare. Men det uppskattades inte. Läs de arga kommentarerna till min artikel i dagens Sportbladet.
30 december, 2010 12:12
8 kommentarer
Det rasistiska klasshatet
Rubens Barbosa med sin vita, plastikopererade fru
För att skapa ett mer rättvist samhälle bestämde sig brasilianska UD i går för att kvotera in afrobrasilianare till sin attraktiva diplomatutbildning.
– Det är en skandal. Det är hundar som har ras, säger Yvonne Maggi, professor i antropologi vid UFRJ.
Inte heller den inflytelserike, numera pensionerade diplomaten, Rubens Barbosa stödjer initiativet med positiv särbehandling av svarta.
– Raskvotering är något som kopierats från USA, där det finns en klar rasuppdelning. Så ser det inte ut i Brasilien, säger han.
Få saker gör mig så förbannad som när den vita eliten uttalar sig om vad som är bäst för den svarta hälften av befolkningen. Både Yvonne Maggi och Rubens Barbosa är vita och har surfat fram i gräddfilen i ett av världens mest rasdiskriminerande länder. De har njutit av förtur till universitet, sjukhus och anställningar på grund av sin hudfärg. När nu UD försöker korrigera den apartheidpolitiken, som gjort att landet endast företräds av vita diplomater, så gormar de. Vad är de rädda för?